Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Skilsmässan från min mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
och jag såg strax i dem några vidunderliga djur. Jag kunde
tydligt se deras ben, ögon, öron och tänder, tills jag kom till-
räckligt nära för att finna att ögonen voro kvistar, som tvättats
hvita af regnet, och henen voro afbrutna grenar och att öronen
och tänderna blott sågo så ut från den punkt från hvilken jag be-
traktat dem.
Då dagen framskred, tilltog hettan, och det var först på
eftermiddagen, som vi nådde det mycket fruktade slutet på fär-
den. Här befann jag mig midt ibland en skara barn af alla
storlekar och färger — svarta, hruna, kopparfärgade och nästan
hvita. Jag hade icke sett så många barn förut. Såsom ny-
komling var jag ett föremål för särskildt intresse. De skratta-
de och skreko rundt omkring mig och spelade alla slags vilda
puts samt hådo mig slutligen gå ut och leka med dem. Detta
vägrade jag att göra. Mormor såg ledsen ut, och jag kunde
icke låta bli att känna, att vår vistelse där icke bådade något
godt för mig. Hon skulle snart mista ett nytt föremål för sin
tillgifvenhet, liksom hon mistat så många förut. Ömt klap-
pande mig på hufvudet, sade hon till mig att vara en snäll gosse
och gå ut och leka med barnen. »De äro släkt med dig», sade
hon, »gå och lek med dem». Hon utpekade för mig min bro-
der Perry och mina systrar, Sarah och Eliza. Jag hade aldrig
sett dem förut, och ehuru jag stundom hört talas om dem och
känt ett nyfiket intresse för dem, förstod jag verkligen icke hvad
de voro för mig eller jag för dem. Syskon voro vi genom blods-
band, men slafveriet hade giort oss till främlingar. De voro redan
invigda i mysterierna om gamle herrns hostad, och de tycktes
betrakta mig med ett visst medlidande. Jag ville verkligen leka
med dem, men de voro främlingar för mig, och jag var full af
fruktan, att mormor skulle begifva sig hem utan att taga mig
med sig. Slutligen lydde jag min kära mormors uppmaning
och gick till baksidan af huset för alt leka med dem och de
andra barnen. Jag deltog emellertid icke, utan stod med ryg-
gen mot väggen och såg på de andras lek. Slutligen, medan
jag stod där, kom ett af barnen, som varit i köket, framsprin-
gande till mig och ropade under ett slags skalkaktig glädje:
»Fred, Fred, mormor har gått!» Jag kunde icke tro det. Dock
sprang jag, befarande det värsta, till köket lör att se efter om
det var sant. Ja, hon hade verkligen gått! Hon hade lämnat
mig och jag skulle kanske aldrig mer få återse henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
