Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Ett barns tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
voro ord som vanligen riktades till slafvar, när de voro tysta.
Detta i förening med negerns naturliga benägenhet att göra bul-
ler i världen torde förklara deras nästan beständiga sång under
arbetet. Vanligen var det ett mer eller mindre lifligt sjungan-
de bland körkarlarna vid alla tillfällen. Det var ett medel att
på afstånd säga uppsyningsmannen hvar de voro och hvad de
höllo på med. Men på utdelningsdagar voro de som utskicka-
des till stora gården särskiidt vid god röst. Under vägen bruka-
de de riktigt låta de gamla skogarna milsvidt genljuda af sina
uppsluppna och klagande toner. De voro i sanning både gla-
da och sorgsna. Så barn jag var, gjorde dessa vilda sånger
mitt sinne mycket betryckt. Ingenstädes förutom på det kära
gamla Irland, i dess dagar af brist och hungersnöd, har jag hört
så sorgmodiga ljud.
I alla dessa slafsånger fanns något loford om stora går-
den — något som skulle smeka den Lloydska familjens
stolthet.
Jag skall fara till stora gården,
Ja visst, ja visst, ja visst!
Gamle herrn är en god gammal herre,
Ja visst, ja visst, ja visst!
Dessa ord brukade sjungas om och om igen, jämte andra
som de inflätade i sången under färden — gallimatias kanske
för läsaren, men af mycken betydelse för de sjungande. Jag
har ofta tänkt att blotta åhörandet af dessa sånger skulle för-
mått gifva nordens folk ett kraftigare intryck af slafveriets själs-
roordande karaktär än hela volymer som framställa slafsyste-
mets fysiska grymheter, ty hjärtat har intet språk sådant som
sång. För många år sedan, då jag återupplifvade mina er-
farenheter i detta afseende, skref jag om dessa slafsånger föl-
jande:
»Jag förstod icke, då jag var slaf, fullt den djupa inne-
börden i dessa konstlösa och skenbart osammanhängande sån-
ger. Jag befann mig själf inom samma sfer, så attjag då hvar-
ken kunde höra eller se så som de utanför varande. De anda-
des bön och klagan från själar, som flödade öfver af den bitt-
raste ångest. De gjorde mitt sinne betryckt och fyllde mitt
hjärta med outsäglig sorgsenhet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
