Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lyxen i stora huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 49 —
ken. Då han befann sig i denna ödmjuka och förnedrande
ställning, framsteg denne herre, åt hvilken han egnat sitt lifs
bästa år och bästa kraft, och tilldelade honom trettio rapp med
sin hästpiska. Den gamle mannen gjorde intet motstånd, utan
fördrog det tåligt, besvarande hvarje slag blott med en ryck-
ning i axlarna och en suck. Jag tror icke att den fysiska
smärtan af denna bestraffning var så svår, ty piskan var blott
ett lätt ridspö, men skådespelet af en åldrig man — en make
och fader — som ödmjukt måste böja knä inför sin medmän-
niska, slog mig med förskräckelse vid denna tid, och sedan jag
blifvit äldre, hafva få drag hos slafveriet inpräglat hos mig en
djupare känsla af dess orättvisa och barbari än denna upprö-
rande scen. Jag är emellertid skyldig sanningen den förkla-
ringen att detta var första och sista gången jag någonsin såg en
slaf tvingad att knäböja för att mottaga piskslag.
En annan händelse, som belyser en fas af slafveriet, hvar-
på jag i ett annat sammanhang hänsyftat, torde jag här höra
omnämna. Jämte två andra kuskar ägde öfverste Lloydenvid
namn William Wilks, ett exempel på de undantagsfall, då en
slaf ägde ett tillnamn och fick det erkändt af både den färga-
de och den hvita befolkningen. Wilks var en mycket vacker
man. Han var nästan så hvit som någon på plantagen samt
ägde i gestalt och drag en slående likhet med Murray Lloyd.
Det hviskades och troddes allmänt att William Wilks var en
son till öfverste Lloyd med en slafkvinna, som stod i hög gunst
och ännu fanns kvar på plantagen. Det fanns många an-
ledningar att tro denna hviskning, icke blott på grund af hans
utseende, utan äfven till följd af den ovedersägliga frihet han
åtnjöt framför alla andra och hans tydliga medvetande om att
vara något mera än slaf för sin herre. Det var äfven allbe-
kant att William hade en dödsfiende i Murray Lloyd, som han
så mycket liknade, och att den senare enträget ansatte sin fader
att sälja William. Ja, han gaf sin fader ingen ro, förrän han sålde
honom till Austin Woldfolk, den störste slafhandlaren på denna
tid. Innan han sålde honom, sökte han emellertid utjämna
saken genom att piska William, men detta visade sig förfeladt.
Det var en kompromiss och gjorde, likt de flesta sådana, sig
själft om intet — ty kort efteråt godtgjorde öfverste Lloyd
William genom att gifva honom ett guldur med kedja. En
annan sak var äfven ganska besynnerlig, nämligen att ehuru han
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
