Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lyxen i stora huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såldes till den samvetslöse Woldfolk, fördes i kedjor till Baltc-
more och kastades i fängelse i det tydliga ändamålet att sän-
das till södern, bjöd William öfver alla sina köpare, betalte lör
sig och bodde sedan i Baltemore. Huru detta gick till var en
stor hemlighet vid denna tid och förklarades blott genom an-
tagandet att samma hand som skänkt honom gulduret och
kedjan äfven försträckt honom köpesumman, men jag har se-
dan fått veta, att detta icke var den rätta förklaringen. Wilks
hade många vänner i Baltemore och Annapolis, och de slogo
sig tillsammans för att rädda honom från ett öde, som var det
af slafvarna allra mest fruktade. Rasblandningen var emellertid så
vanlig i södern, och så många omständigheter pekade åt detta
håll, att det finnes föga skäl att betvifla det William Wilks var
Edward Lloyds son.
Slafvarnas verkliga känslor och åsikter voro icke mycket
kända eller respekterade af deras herrar. Afståndet mellan de
två var för stort för att medgifva sådan kännedom, och i detta
afseende var öfverste Lloyd intet undantag från regeln. Hans
slafvar voro så talrika, att han icke kände igen dem, när han
såg dem. Ej heller kände ens alla hans slafvar igen honom.
Det berättas om honom, att då han en dag red längs vägen,
mötte han en färgad man och tilltalade honom på det vanliga
sättet, då man vände sig till färgadt folk på de allmänna lands-
vägarna i södern: »Nåväl min gosse, hvem tillhör du?» »Of-
verste Lloyd», svarade slafven. »Nå, behandlar öfversten dig
väl?t> »Nej, herre», kom svaret genast. »Hvad, låter han dig
arbeta hårdt?» »Ja, herre». »Nå, gifver han dig icke tillräck-
ligt att äta?» »Jo, herre, han gifver mig tillräckligt att äta så-
dant det är». Öfversten red vidare; slafven fortsatte likaledes i
hvad han hade sig ålagt, utan att drömma om att han hade
talat med sin herre. Han tänkte och sade ingenting om saken,
förrän han två eller tre veckor efteråt underrättades af uppsy-
ningsmannen att han, därför att han funnit fel hos sin herre,
nu skulle säljas till en georgisk slafhandlare. Han hlef omedel-
bart belagd med bojor och handklofvar; och på detta sätt, utan
ett ögonblicks varning, rycktes han hort och skildes för alltid
från sin familj och sina vänner af en hand lika obeveklig som
dödens. Detta var straffet för att tala den enkla sanningen, till
svar på en rad tydliga frågor. Det var delvis till följd af såda-
na händelser som slafvarna, när de tillfrågades om sin ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
