Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Jag växer till i kunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en bok eller en tidning. Hon brukade rusa på mig med det ytter-
ligaste raseri och rycka boken eller tidningen ur min hand,
med något af den vrede och bestörtning en förrädare torde er-
fara, då han upptäckes i en stämpling af något farligt vittne.
Då den öfvertygelsen väl fått fast rot i hennes sinne, att upp-
fostran och slafveri voro oförenliga, blef jag på det strängaste
bevakad i alla mina rörelser. Om jag stannade ensam i något af-
skildt rum en längre stund, var jag säker att hlifva misstänkt
för att hafva en hok och blef genast uppfordrad att afgifva rä-
kenskap för mig. Men det var för sent: det första steget, som
aldrig kunde göras om intet, var taget. Genom att lära mig
alfabetet hade hon gifvit mig »tummen», och jag väntade nu
blott på tillfälle att »taga alnen». v
Intagen af det fasta beslutet att till hvarje pris lära mig
läsa, hittade jag på många utvägar för att hinna detta efterläng-
tade mål. Det sätt jag förnämligast valde och som lyckades
häst var att använda mina unga hvita lekkamrater, med livilka
jag sammanträffade på gatorna, till lärare. Jag brukade
nästan beständigt bära ett exemplar af Websters abchok i min
ficka, och då jag skickades ut i ärenden eller då jag fick tillå-
telse att gå ut och leka, brukade jag gå afsides med mina
unga vänner och taga en lektion i stafning. Jag står i stor
skuld till dessa gossar — Gustavas Dorgan, Joseph Bailey,
Charles Farity och William Cosdry.
Ehuru slafveriet var ett ömtåligt ämne, som mycket för-
siktigt vidrördes bland fullvuxna människor i Maryland, talade
jag ofta därom och det mycket fritt med de hvita gossarna.
Jag brukade mången gång säga till dem, då vi sutto på sten-
omhängnaden kring en brunn eller en källardörr: »Jag önskar
att jag kunde bli fri, som ni skola bli, när ni bli stora». »Ni
skola bli fria, vet ni ju, så snart ni bli tjuguett år, och
kunna gå hvart ni vilja, men jag är slaf för lifvet. Har jag
icke lika mycket rätt att vara fri som ni ha?» Ord sådana
som dessa, märkte jag, satte dem alltid i förvirring, och jag hade
icke liten tillfredsställelse af att aflocka dem, såsom jag ofta
gjorde, den friska och bittra fördömelse öfver slafveriet,
som det alltid kommer från en frisk och ofördärfvad natur.
Billigtvis måste jag hafva med sådana att göra, som icke an-
gripits och förvillats af lifvets omsorger och vedervärdigheter.
Jag minns icke att jag någonsin träffat pa en gosse under min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
