Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Jag växer till i kunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 73 -
slaftid, som försvarade systemet, men jag erinrar mig många gån-
ger, då jag tröstades af sådana och uppmuntrades att hoppas
att någonting skulle inträffa, som gjorde mig fri. Om och om
igen hafva de sagt mig att »de trodde mig ha lika mycken rätt
att vara fri som de hade» och att »de icke trodde att Gud nå-
gonsin skapat någon att vara slaf». Det är lätt att inse att
sådana små samtal med mina lekkamrater icke voro egnade
att försvaga min kärlek till friheten eller göra mig nöjd som
slaf.
Då jag var omkring tretton år gammal och lyckats i att
lära mig läsa, var hvarje tillökning i mina kunskaper, särskildt om
allt som rörde de fria staterna, en ny tyngd till den nästan
outhärdiga börda, som gömdes i denna min tanke: »Joa är slaj
för lifveU. På min träldom kunde jag icke se något slut. Det
var en förskräcklig verklighet, och jag skall aldrig kunna rätt
beskrifva, huru svårt denna tanke plågade mitt unga sinne.
Lyckligtvis eller olyckligtvis hade jag förtjänat litet pengar ge-
nom att svartmåla båtar åt några herrar, och för dem köpte
jag af herr Knight på Thamesgatan hvad som då var en myc-
ket använd skolbok, nämligen »The Columbian Orator» (Den
amerikanske talaren ), för hvilken jag gaf femtio cents. Jag fick
ingifvelsen att köpa den genom att höra några små gossar säga
att de skulle lära sig några stycken ur den till examen. Denna
bok var i sanning en rik skattkammare, och hvarje tillfälle
som gals mig användes till noggrann genomläsning af densamma.
Bland mycket annat intressant fanns där en sak, som jag läste
om och om igen med aldrig tröttnande tillfredsställelse, näm-
ligen ett kort samtal mellan en husbonde och hans slal. Slat-
ven framställes såsom gripen vid sitt andra försök att rymma,
och husbonden börjar dialogen med ett förebrående tal, hvari
han beskyller slafven för otacksamhet och begär få veta hvad
han har att säga till sitt försvar. Härpå svarar slafven blott
att han vet huru litet allt hvad han kan säga skall hjälpa, eme-
dan han helt och hållet är i sin ägares händer, och med ädel
beslutsamhet säger han lugnt: »Jag underkastar mig mitt öde».
Börd af slafvens svar, yrkar husbonden på att han skall tala
mera och erinrar om de många handlingar af godhet lian visat
slafven samt säger honom, att han tillätes att tala för sig. Så-
lunda inbjuden, håller den förre slafven ett kraftigt försvarstal
för sig själf, och därpå framställes hela bevisförningen för och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
