Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Covey, negertuktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103 —
menades med »åtoxen» såsom motsats till »frånoxen», då båda
voro på samma sätt fästa vid en och samma vagn och under
ett och samma ok, hade jag mycket svårt att gissa, och den
skillnad namnolikheten innehar samt hvarderas olika plikter
voro som grekiska för mig. Hvarför kallades icke »frånoxen»
»atoxe» ? Hvad var anledningen till denna skillnad i namn,
da det icke fanns nagon i sak? htter att hatva satt mig in i
användningen af »pro», »hå ja», »åt dej», »hej» — hela det
språk som talas mellan oxar och körkarl — log herr Covey ett
ungefär tio fot långt och en tum tjockt rep och lade ena än-
dan om hornen pa »atoxen» och gat den andra åt mig, sägan-
de till mig, att om oxarna skenade i väg (som den skälmen
visste att de skulle göra), måste jag hålla fast i repet och
stanna dem.
Jag behöfver icke säga någon, som är förtrogen med vare
sig styrkan eller lynnet hos en otamd oxe, att denna befallning
var ungefär lika orimlig, som befallningen att stångas med en
ilsken tjur. Jag hade aldrig kört oxar förut, och jag var som
körkarl sa otymplig det låter tänka sig. Jag kunde icke anföra
min okunnighet inför herr Covey, ty det fanns i hans sätt nå-
got, som förbjöd hvarje svar. Kall, frånstötande, butter, med
ett ansikte som bar alla spår af tadelsjukt högmod och ondske-
fullt allvar, afvisade han hvarje närmande. Han var icke en
stor man, icke mera än fem fot skulle jag tro, korthalsad, rund-
axlad, af raska och spänstiga rörelser, tunt och varglikt ansikte
samt ett par små gröngrå ögon, liggande djupt in under en
panna, utan ädelhet och i en beständig rörelse, som uttryckte
hans passioner snarare än hans tankar i tydlig skrift, om än
utan ord. Hela hans varelse utgjorde en ytterst trotsig och dy-
ster, obehaglig och frånstötande uppenbarelse. Då han talade^
var det ur innersta vrån i munnen och som ett slags lätt mor-
rande af en hund, då man gör ett försök att taga ett ben från
honom. Jag trodde honom redan värre än han framställts.
Med dessa anvisningar och utan att stanna för att göra
någon fråga, begaf jag mig till skogen, mycket ängslig att icke
kunna utföra min första bedrift i körning på ett anständigt sätt.
Afståndet från huset till skogsvägen — fullt halfannan kilome-
ter skulle jag tro — tillryggalades lätt nog, ty ehuru djuren
sprungo, var jag snabb nog att hålla jämna steg med dem på
öppna fältet, i synnerhet som de drogo mig framåt vid repet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
