Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Covey, negertuktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
åtskilliga likhetspunkter med oxarnas. De voro egendom; så
var jag ock. Covey skulle tukta mig — jag skulle tukta dem.
Tukta och tuktas hörde till ordningen.
Halfva dagen var redan gången, och jag hade ännu icke
styrt kosan hemåt. Det behöfdes blott två dagars erfarenhet
och iakttagelse för att lära mig, att herr Covey icke gärna skulle
låta en sådan påtaglig tidsspillan passera. Jag skyndade därför
hemåt, men vid ankomsten till grinden råkade jag ut för det
värsta af dagens olycksöden. Denna grind var ett vackert prof
på söderns handtverksskicklighet. Där fanns två väldiga stol-
par halfannan fot i diameter, groft huggna och fyrkantiga, och
den tunga grinden hängde så illa på en af dessa, att den blott
öppnade sig till hälften. Här måste jag därför släppa ändan
af det rep, som var fäst vid »åtoxens» horn, och så snart nu
grinden var öppen och jag släppte den för att taga fatt på re-
pet igen, rusade mina oxar i väg i full fart utan att hrv sig
om lassets tyngd, och därvid ryckte de bort grinden, som fast-
nade mellan hjulet och vagnen samt krossade den bokstafligen
i spillror, samtidigt med att jag var blott några få tum skild
från faran af samma öde, enär jag stod strax framför hjulet,
då det ryckte bort grindstolpen. Med dessa båda räddningar,
som hängt på ett hår trodde jag mig kunna med framgång för
herr Covey förklara uppskofvet och afvända straffet — ja, jag
var icke utan ett dunkelt hopp alt blifva berömd för den fasta
beslutsamhet jag visat vid uppfyllandet af min svåra uppgift —
en uppgift som efter hvad jag sedermera fick veta, icke ens
Covey själf skulle hafva åtagit sig utan alt först köra oxarna
någon tid på öppna fältet som förberedelse, innan de fingo gå
till skogen.
Men i detta hopp missräknade jag mig. Då jag kom till
honom, antog han ett utseende af strängt missnöje och när jag be-
rättade honom om olyckorna under min färd, blef hans varg-
ansikte med dess grönglänsande ögon vikit roflystet. »Gå till-
baka till skogen igen», sade han, mumlande något om slöseri
med tid. Jag lydde genast, men jag hade icke gått lång väg,
då jag såg honom komma efter mig. Mina oxar uppförde sig
nu särdeles anständigt och gjorde sitt nuvarande uppförande
till en rak motsats mot min framställning af deras föregående
konster. Jag nästan önskade, nu då Covey kom, att de skulle
göra någonting som stod i öfverensstämmelse med den karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
