Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. En ny klämning i tyrannens skrufstäd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117 —
medkänsla han kan hafva haft och blef hård och kall som
järn.
Det var omöjligt att först, då jag på detta sätt stod fram-
för honom, synas likgiltig. Jag såg tydligt hans människonatur
afgifva sin protest mot slafsystemet som gjorde fall sådana som
mitt möjliga-, men såsom jag sagt, mänskligheten fick falla för
slafveriets systematiska tyranni. Han vandrade först af och an
på golfvet, tydligen mycket upprörd af min berättelse och det
skådespel jag framställde; men snart var det hans tur att tala.
Han började hofsamt med att uppsöka ursäkter för Covey och
slutade med ett fullständigt rättfärdigande af honom och ett
häftigt fördömande af mig. Han hyste intet tvifvel att jag för-
tjänade stryk. Han trodde icke att jag var sjuk; jag sökte blott
komma ifrån arbetet. Min vanmakt var lättja, och Covey gjorde
rätt i att slå mig som han gjort. Efter att på detta sätt hafva
i grund nedgjort mig och retat upp sig själf genom sin vältalig-
het, frågade han mig’ häftigt, hvad jag ville att han skulle göra
åt denna sak.
Sedan alla mina förhoppningar på detta brutala sätt kros-
sats och i känslan af huru fullständigt jag var i hans våld, hade
jag mycket liten lust att svara. Jag fick icke försäkra min oskuld
till de påståenden han staplat upp emot mig, ty detta skulle
varit oförskämdhet. Slafvens brottslighet antogs alltid och alle-
städes som gifven, och slafägarens såväl som den tillfällige hus-
bondens oskuld stod alltid fast. Slafvens ord mot denna för-
utbestämning behandlades vanligen som straffvärd oförskämd-
het. »Vågar du motsäga mig, din skojare», satte punkt för slaf-
vens svaromål. Lugnande sig något litet vid min tystnad och
tvekan samt måhända en smula rörd af mitt öfvergifna och
olyckliga utseende, frågade han på nytt hvad jag ville han skulle
göra. Sålunda inbjuden för andra gången, sade jag att jag ön-
skade han ville låta mig få ett nytt hem och en ny herre och
att jag, om jag kom tillbaka till herr Covey, ganska säkert skulle
blifva dödad af honom; han skulle aldrig förlåta mig att hafva
gått hem och klagat; sedan jag kommit till honom, hade han
nästan i grund brutit ned mitt sinne, och jag trodde han skulle
fördärfva mig för framtida tjänst, ja mitt lif var icke säkert i
hans händer. Detta betraktade herr Thomas (min brocler i kyr-
kan) som »nonsens». Det var ingen fara att herr Covey skulle
döda mig; han var en hedersman, arbetssam och religiös, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
