Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Lifvet som lärling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 160
att brottet hade varit tilltänkt, och betraktande mig som anstif-
taren därtill, sade han öppet till herr Thomas, att han måste
aflägsna mig från denna trakt, eller också skulle han skjuta
mig. Han ville icke hafva någon så farlig som »Frederick» att
smida ränker med hans slafvar.
William Hamilton var icke en man hvars hotelse tryggt
kunde förbises. Jag hyser intet tvifvel att han skulle hållit ord,
om den gifna varningen lämnats obeaktad. Han var ursinnig
vid tanken på livilken skamlös stöld vi varit i färd att begå —
stölden af våra egna själar och kroppar. Verkställbarheten af
planen äfven, blott de första stegen kunnat tagas, var märk-
värdigt tydlig. Dessutom var det en ny idé detta, att använda
viken. Flyktande slafvar hade ända tills nu begifvit sig till
skogarna; de hade aldrig drömt om att vanhelga och missbru-
ka den stolta Chesapeakevikens vatten genom att göra det till
en väg från slafveriet till friheten. Här var en bred väg som
ledde [till slafveriets undergång, fastän den hittills betraktats som
en trvgghetsmur af slafägarne. Men herr Billy kunde icke 1’å
herr Freeland att se sakerna som han gjorde, ej heller kunde
han få herr Thomas därtill, så upprörd han än var. Den se-
nare, det måste jag säga till hans beröm, visade mycken mänsk-
lig känsla och försonade mycket af det sträfva, grymma och
orimliga i sin förra behandling af mig och andra. Min »kusin
Tom» sade mig, att medan jag var i fängelset, var herr Tho-
mas myckel olycklig, och natten innan han for åstad för att
släppa mig lös, hade han vandrat på golfvet nästan hela natten,
ådagaläggande stor oro; mycket frestande anbud hade gjorts
honom af negerhandlarne, men han hade afvisat dem alla, sä-
gande att penningar kunde icke fresta honom att sälja mig till den
fjärran södern. Jag kan lätt tro allt detta, ty han tycktes vara
mycket motvillig att sända bort mig alls. Han sade mig att
han blott samtyckte därtill på grund af den starka fördomen
mot mig i grannskapet och att han fruktade för min trygghet,
om jag stannade där.
Sålunda fick jag nu, efter tre år som jag tillbragt på lan-
det, trälande på åkern och mötande allehanda pröfningar, på
nytt återvända till Baltemore, den plats där jag, undantagandes
en fri stat, hälst af allt önskade bo. De tre år jag tillbragt på
landet hade medfört åtskilliga förändringar såväl hos mig som
i herr Hughs hus. »Lilla Tommy» var icke längre lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
