Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Tiden jämnar allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande tillsammans med andra slafägares att fördömas af alla
människor, som lyssnade till mina ord. Jag hade gjort hans
namn och handlingar bekanta för världen genom mina arbe-
ten pa fyra olika språk, och dock befunno vi oss nu efter fyra
årtionden ännu en gång ansikte mot ansikte med hvarandra
— han på sin bädd, gammal och svag, i skymningen af sitt
lifs solnedgång, och jag, hans förra slaf, Förenta staternas mar-
skalk i distriktet Columbia, med hans hand i min och i vän-
ligt samtal med honom som ett slags slutlig biläggning af forna
skiljaktigheter strax före hans nedstigande i sin graf, där alla
åtskillnader äro slnt och den store och den ringe, slafven och
hans herre, komma i jämnhöjd med hvarandra. Hade man
under slafveriets dagar bedt mig besöka denne man, skulle jag-
betraktat det som en inbjudning att sälta bojor på mina fötter
och handklofvar på mina armleder. Det skulle varit en in-
bjudning till auktionsbordet och slafpiskan. Jag hade intet att
göra med denne man under det gamla styrelsesättets tid an-
nat än hålla mig ur hans väg. Men nu då slafveriet var lill-
intetgjordt och slafven och husbonden stodo på jämlikhetens
grund, var jag icke blott villig att sammanträffa med honom,
utan var glad att få göra det. Då jag kom fram till hans hem,
möttes jag af herr Wm. H. BrufF, en måg till kapten Auld och
fru Louise BrufF, hans dotter, och fördes af dem genast till
kapten Aulds sängkammare. Yi tilltalade hvarandra samtidigt,
han kallade mig »marskalk Douglass» och jag kallade honom,
som jag alltid gjort, »kapten Auld». Då jag hörde honom kalla
mig »marskalk Douglass» bröt jag genast det ceremoniella tvån-
get vid vårt möte genom att’ säga: »Icke marskalk, utan Frede-
rick för er som förut». Yi skakade hjärtligt hand, och därvid
fällde han, som länge varit förlamad, tårar, såsom personer
hvilka lida af detta onda göra, då de blifva djupt upprörda.
Åsynen af honom, de förändringar tiden tillfört honom, hans
darrande händer som beständigt rörde sig och alla omständig-
heterna i hans belägenhet verkade djupt på mig samt kväfde
för en stund min stämma och gjorde mig mållös. Yi blefvo
emellertid båda herrar öfver våra känslor och samtalade fritt
om det förflutna.
Ehuru han var bruten af ålder och förlamning, var kapten
Aulds förstånd anmärkningsvärdt klart och skarpt. Sedan han
lugnat sig, frågade jag honom hvad han tänkte om mitt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
