Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsikten öfver alla herdarne, är själf slaf, med rörande tillgifvenhet
fäst vid Odysseus och hans son. I furstarnes palats fanns det
en mängd tjänare, dock var det oftast kvinnorna, som förrättade
den inre tjänstgöringen. Achilles’ kvinnliga fångar ombesörja
allt i hans tält, vare sig det gäller att mottaga en gäst eller att
utlämna åt Priamos hans son Hektors lik. Från Odysséen känna
vi till det dagliga lifvet i furstarnes palats. Herrarnes tid
upptages af rådplägning och kroppsöfningar. Kvinnorna, äfven de
förnämsta, förrätta de inre sysslorna, hvartill hör till och med att
bada gästerna. De sysselsätta sig därjämte med spånad, väfnad,
malande m. m.
De homeriska hjältarne och deras gudar deltaga i de enklaste
och vanligaste arbeten: Aeneas, Priamos’ söner, Andromaches
bröder deltaga i åkerbruksarbetena och skötande af boskapen.
Odysseus är en skicklig snickare, som själf förfärdigar och
utsirar sitt sängställ, timrar sin farkost. Slafveriet är snarare en
lyx än ett verkligt behof och är egentligen tillfinnandes blott i
de storas palats. De fattiga fria kunde utan förlust af sin frihet
träda i tjänst såsom jordarbetare, herdar, handtverkare. Några
yrkesmän voro särskildt aktade såsom arkitekten, vapensmeden,
läkaren och sångaren.
Herrarnes och slafvarnes gemensamhet i arbete och lefnadssätt
torde hafva lindrat de senares lott. Äfvenså kan man antaga,
att lyckans ständigt ådagalagda ostadighet stämde herrarne till
skonsamhet och mildhet, då ingen var säker att icke själf en dag
mista sin frihet.
Den mykenska tidens konungadöme hade förfogat öfver
vidsträckta domäner och en välfylld skattkammare. Men
nödvändigheten att underhålla ett väpnadt följe och den utomordentliga
lyxen vid furstebegrafningarna minskade både kronodomänerna
och skattkammarens förråd af ädla metaller. I stället uppstego
nya ätter till rikedom vare sig i konungarnes tjänst eller genom
röfvartåg på egen hand. Det var en mäktig jordägande adel,
som härmed framträdde och hvars inflytande alltmer växte, till
dess slutligen i 8:e århundradet konungadömet nästan öfverallt
afskaffades. Detta adelsstånd såg med ringaktning ned på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
