Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA.
filosofien, särskilt Hegel, vilkens teorier om det absoluta förnuftets
successiva uppenbarande hos olika folk gåvo anledning till den
principiella brytningen. Redan 1830 kom Ivan Vasiljevic Kirjejevskij
(1808— 56), broder till en berömd samlare av ryska folkvisor, till den
slutsats, att alla västerländska folk redan »hade fullbordat sin kallelse
och utformat sin karaktär). Stående på religiös-ortodox grund och
besjälade av en varm fosterlandskärlek, sökte dessa slavofiler ge en
filosofisk formulering åt problemet om ryssarnas nationella
medvetande, som vore väsentligt olikt det västerländska. Det övriga
Europa hade två säregna drag, som Ryssland lyckligtvis saknade: »ensidig
omdömesförmåga» och en dualism i samhället (»erövrare och
underkuvade»), som måste leda till »ruttenhet» och förfall. De främsta
målsmännen för dessa idéer blevo Konstantin Sergejevic Aksakov (1&17—60)
och den märklige sociologen-poeten Alexej Stepanovic Chomjakov
(1804—60). Den sistnämnde fann det ryska väsendet så dyrbart just
därför, att det hade bevarat de kristna principerna i deras renhet. Den
verkliga kristendomen låge i ortodoxien, och historien hade kallat
Ryssland att gå i spetsen för den universella utvecklingen. »Ryssland
är nödvändigt för folken.»
Både som politisk maxim och som vetenskaplig teori var
slavofi-lismen ohållbar, och Nikolaj Jakovlevic Danilevskijs raspsykologiska
studie »Ryssland och Europa» (1871) med hypotesen om rastypernas
oföränderlighet gick stick i stäv mot den moderna forskningen.
Överhuvud var slavofilismen en känslosak, men just därför slog den så
mycket djupare rötter i Ryssland, och dess förkunnare kunna
betecknas som Rysslands första äkta romantiker. Deras konstlade system
byggde på historiska hugskott (t. ex. i fråga om den ryska mirens —
bykommunens — förmenta ursprunglighet), men indirekt verkade de
gott genom att främja fornforskning, sociologi och demologi. Deras
folklighet stod ofantligt högre än Nikolaj I:s officiella narodnost, och
i likhet med zapadnikerna sågo de i livegenskapen ett av Rysslands
värsta kräftsår.
Men icke ens så lojala undersåtar som slavofilerna sågos med blida
ögon av Nikolaj I:s regering, som allt mer stelnade i byråkratiska
former och misstro mot allt slags rörelse. Censuren och »tredje avdelningen
av H. M. kejsarens särskilda kansli» blevo de allsmäktiga faktorerna
i Rysslands inre politik med sitt konsekventa negerande av allt, som
icke hade tsarisk stämpel. Undervisningsministern Siri-nskij-Sisniatov
t. ex. fann filosofiens gagn obevisat, men dess skada påtaglig, och 1840
yttrade hans kollega furst Urusov: »Med hänsyn till det allt mer
växande strävandet efter högre bildning är det tid att sörja för att
ordningen hos de borgerliga klasserna icke rubbas genom för mycket
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
