Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLEN.
förlagd till klosterfängelset i Wilno, där Gustav, den älskogskranke
självmordskandidaten, dör för alltid, men står upp som Konrad. Det
är Konrad Wallenrod, den gruvlige hämnaren, som låter ändamålet
helga medlen, det är Konrad, Byrons rebelliske korsar, det är
Mickie-wicz själv, som genom sitt lands lidande härdas och för sina landsmäns
olyckor glömmer sina egna lumpna hjärtekval. Vid uppvaknandet i
fängelset håller Konrad en lång poetisk monolog, den berömda
Improvisationen, som i sublim kraft kan jämställas med sådana
världslitteraturens mästerverk som Job, Prometevs, Kain och Manfred. Men
även i denna förtvivlan visar sig Mickiewicz som äkta polack. Han
förnekar icke Guds tillvaro, men börjar tvivla på hans allmakt och
faderskärlek, då Han kan tillåta så mycken orättfärdighet i världen.
Skalden utmanar den Högste till kamp, ty han talar för millioner, men
när den sista hädelsen skall uttalas, nämligen att skaparen är världens
tyrann, bödel, tryter det förfärliga ordet, och skalden låter satan
framväsa ordet tsar. På samma sätt låter Krasmski i »Den ogudomliga
komedien» den tokiga hustrun på dårhuset uttala sin förbannelse över
den gudomliga världsordningen.
Det är beundransvärt, att Mickiewicz under sin landsflykt,
omedelbart efter sitt misslyckade försök att deltaga i novemberresningen,
kunde få ro att skriva sitt klassiska mästerverk, »adelshistorien» Herr
Tadeusz (1834), som ock vart hans livs svanesång, århundradets största
hjältedikt på vers. Ursprungligen planlagt som en idyll i »Wieslaws»
stil, svällde det ut till en storartad tidsmålning, ett nationalepos, lika
kärt för polackerna som »Kobzar» för ukrainarna. Det skrevs fjärran
från hemlandet, men kanske just därför fick det det riktiga
perspektivet och den episka objektiviteten. Och äkta episkt är »Herr Tadeusz»
i sin byggnad med breda skildringar, rörliga folkmassor i bakgrunden
(Napolens tåg till Moskva), trätor och slagsmål som på Horners tid,
ett lyckligt slut med bröllop och ett helt folk som hjälte, ty unge Tadeusz
själv är en ganska intresselös person. Skaldens uppfattning av detta
adelssamhälle är ock episk-historisk i den mening, att han betraktar
det som något avslutat, och dikten bär undertiteln »Den sista
självpant-ningen i Litauen». Ja, allt är det »sista» i denna adelshistoria. Det var
sista gången (i verkligheten 1817) som den självrådiga szlachtan föregick
domstolen och på egen hand utkrävde sin förmenta rätt. Här dansas
den sista polonäsen på äktpolskt manér, här spöka de sista vålnaderna
från den gamla republiken, t. ex. den siste »wozny», utsökningsfogden,
som kungör utslagen. Själva fabeln är mycket enkel. Två
adelsfamiljer processa om ett gammalt slott och förlikas först när de ryska
myndigheterna lägga sig emellan, och parterna försonas genom giftermål.
Inom denna ram förekomma präktiga landskapstavlor med utmärkta
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
