Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA.
episoder, t. ex. den litauiska urskogen Bialowezy med dess rika
förråd av villebråd, särskilt bisonen, uroxens frände; här vimlar det av
komiska episoder och dråpliga typer. Handlingen är förlagd till 1811—
1812, då Napoleons tåg genom Polen väckte nya förhoppningar i
sinnena, men dikten andas intet rysshat, och en moskovitisk kapten är
till och med sympatiskt tecknad som Kulnev av Runeberg. I toner
målas vid bröllopet Polens sista historia: konstitutionen 1791, den
förrädiska Targowica-konfederationen 1792 och Suvorovs stormning
av Praga 1795, här klinga de entusiasmerande tonerna av »Jeszcze
Polska nie zgin^a» (Ännu Polen ej gått under), den polska
nationalsången, som först sjöngs av Dabrowskis polska legioner i Lombardiet.
Men att Mickiewicz låter en cymbalspelande jude bringa denna
krigiska hyllning åt Polen var nog ett mer än ästetiskt missgrepp.
Även i denna klassiska hjältedikt spåras dock den forne
romantikern i teckningen av den underlige, stridslystne munken Robak, som
i själva verket är ung Tadeusz’ far. Hans bikt på dödsbädden om att
han dödat den ståndshögfärdige Horeszko därför att denne givit
honom »svarta soppan» (== »korgen») å sin dotters vägnar, är en
reminiscens gv Mickiewicz* misslyckade frieri hos greve Anczyk i Rom.
Mickiewicz’ sista 20 år blevo för patrioten en kamp för Polen i
handling, ehuru skalden var död. Han fick 1840 en professur vid Collège
de France i Paris, och hans föreläsningar om slavisk kultur äro ännu
njutbara på grund av den fina psykologiska blicken och den ganska goda
kännedomen om andra slaviska folk, särskilt serberna. Men efter
hand förirrade han sig genom towianismen i mystikens irrgångar och
skildes 1844 från ämbetet. Under Krimkriget reste han till
Balkanhalvön för att där organisera sydslaviska legioner, men insjuknade
hastigt i kolera och dog i Konstantinopel. Men stoftet fördes först till
Paris och sedan till Krakaus kungakrypta, där det vilar vid sidan av
Koéciuszko och Jözef Poniatowski. Och på en av de många polska
minnesstoderna över honom läsas de enkla, vackra orden: »Han älskade
folket.»
I motsats till den lugne epikern Mickiewicz var hans samtida och
antagonist Juliusz Stowacki (1809—49) den lidelsefulle dramatikern.
Under det att den förres poetiska kynne var besläktat med det
germanska, sympatiserade Stowacki med den romanska poesien (Dante,
Ariosto, Calderon) och med Shakespeare. Han har kallats »poesiens
satan», Mickiewicz liknade hans diktkonst vid ett tempel utan gudom i,
och Krasinski gav honom rådet att »sätta granitpelare under sina
regnbågar». Själv kallade Stowacki sig panteist och romantiker. Att som
Brandes likna honom vid en påfågel vid sidan av örnen Mickiewicz
och svanen Krasinski är nog en orättvisa mot Stowacki, men innebär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
