Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medan vi hafva tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I TO SMA LJUSGLIMTAR.
hon som så: Nu, Lotta, tror jag ej, att jag
får vänta någon längre. De äro nog upptagna
hvar och en på sitt håll, måtte bara ingen
vara sjuk.
Öfversten vände sig mot fönstret.
— Och Lottas kaka med geraniumblomman
i var alltså den enda firningen af dagen?
— Ånej, fru Svensson, som förut bodde i
samma farstu och då brukade vara vänlig och
titta in till fröken emellanåt, hon kom på
förmiddagen och gratulerade med en blomma, och
det satte allt fröken mycket värde på. Det
gjorde henne godt att se sig ihågkommen, förstås.
— Ihågkommen ja, sade öfversten, då Lotta
lämnat rummet, det var just det som skulle
hafva gladt henne. Det måste kännas hårdt
att sitta ensam på gamla dagar och se sig
bortglömd af de sina.
— Det var ju en ofrivillig försummelse,
svarade öfverstinnan, och icke gjord med afsikt.
Om hon lefvat, skulle vi alla hafva godtgjort
felet.
— Men nu är det för sent, genmälte
öfversten.
— Icke skall pappa gräma sig så där,
sade Astrid; moster Anne-Sofie har ju nu
hvarken ondt eller godt af antingen man firade
hennes namnsdag eller ej, och hon kände ju alls
icke någon bitterhet i går, sade ju Lotta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
