sig det offer, som möjligen bleve nödvändigt, om man ville redbart och ärligt tjäna Herren. 9. En sådan vishet var, såsom vi sagt, fullkomligt främmande för Herren. När han en gång skulle gå till Betania, försökte lärjungarna lära honom denna vishet, sägande: Herre, nyss ville judarna stena dig, och åter går du dit. Men Herren svarade: Äro icke tolv timmar om dagen? Den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser denna världens ljus (Joh. 11). Att av fruktan för lidande eller död rygga tillbaka för att göra Guds vilja, det var en tanke, som aldrig kunde vinna insteg i hans hjärta. Så länge den av Gud åt honom bestämda arbetsdagen varade, visste han, att ingen skulle kunna taga hans liv eller göra honom någon skada. Trygg vid sin himmelske Faders hand vandrade han med vissa steg i hans vilja, havande blott ett mål, nämligen Faderns förhärligande genom syndares frälsning. En annan gång, när han talade om sin död, försökte också Petrus lära honom vishet, i det han tog honom avsides och sade: Gud vare dig nådig, Herre, ingalunda skall sådant vederfaras dig. Men Herren vände sig om och svarade: Gack bort ur min åsyn, satan, ty du har icke sinne för det, som tillhör Gud, utan för det, som tillhör människor (Matt. 16:23). Vad Petrus sade, det sade han nog i välmening, men Herren avvisade hans förslag såsom en frestelse från satan. Den häftighet, med vilken han tillbakaslog denna frestelse, visar, att han kände densamma farlig. Huru farlig den var, kunna vi finna av Joh. 12:27, där Herren säger: Nu är min själ upprörd, och vad skall jag säga: Fader, fräls mig utur denna stunden! — Det var något i hans egen naturliga känsla, vari den där frestelsen fann en anknytningspunkt, och därför