Faders ära. De gjorde i allt sin egen vilja, men han gjorde i allt sin himmelske Faders vilja. De drevos i allt sitt förehavande av maktlystnad, härsklystnad, ärelystnad, han däremot drevs i alla sina gärningar av kärlek och av begär att tjäna. De uppreste sina riken och sin makt på spillrorna av krossade välden, han ödmjukade sig och sänkte sig ned för att upphjälpa de förkrossade. De grundläde sina välden genom svärd och krigets fasor, han grundläde sitt välde genom fridens evangelium. De befäste sin makt genom att taga sina fienders liv, han befäste sin makt genom att giva sitt liv för sina fiender. Där de foro fram, betecknades deras väg genom grusade fästen, brinnande städer, nedtrampade åkrar, blodiga slagfält, stympade lik, förtvivlade änkors och faderlösas tårar; där han tågade fram, betecknades hans väg av blinda som blivit seende, döva som blivit hörande, spetälska som blivit rena, syndare som blivit upprättade, änkor och faderlösa som blivit välsignade o. s. v. O, vilken himmelsvid skillnad är det icke mellan denne enes och alla de andras storhet! När vi noga betrakta denna skillnad, då är det visserligen lätt att förstå, varför deras storhet är förgänglig, hans däremot oförgänglig. 16. När Napoleon den store en gång besåg en präktig tavla, på vilken konstnären i livliga färger hade framställt en av hans mest lysande segrar, så frågade han denne: ”Huru lång tid kan en sådan tavla bevaras från att förtäras av tidens tand?” — ”Minst fyra hundra år”, svarade konstnären. — ”Det är en kort odödlighet”, genmälde Napoleon suckande. Han kände redan förgängligheten av sin storhet och sin ära. Men sådant kan man icke säga om