gång bevittna samma sak. Vid riksdagar har man rådgjort om, vad man borde företaga för att hämma de andliga livsrörelserna. Men resultatet har alltid blivit rådlöshet. Konung och rådgivare, riksdagsmän och vise — alla hava stått där stumma och icke vetat, vad de skulle göra. Himmelrikets konung drager med väldighet fram över landet och låter icke hejda sig. De mäktiges och vises råd och lagar bekymra honom icke; han drager fram lika obehindrat för dem, och de som skulle hejda honom — ja, de stå rådlösa såsom Sanherib, när han såg etthundraåttiofem tusen av sina krigare ligga döda utanför Jerusalems murar. Detta allt har profeten vetat och förutsagt. 37. Ofta har det sett förtvivlat ut för Guds folk, och fienderna hava jubilerat i det vissa hoppet om seger. När Rabsake såsom konung Sanheribs sändebud stod utanför Jerusalem och ropade till folket, som var på muren: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke rädda eder! Och låten icke Hiskia förleda eder att stödja eder på Herren, därmed att han säger: Herren skall visserligen rädda oss (Jes. 36), då var det en mörkrets dag, en nödens, en tuktans och försmädelsens dag (Jes. 37: 3) för Hiskia och Guds folk, men hurudant var slutet? Herren stred för sitt folk och förgjorde dess fiender. Och hur ofta har icke detsamma hänt? Folkets beslut varder om intet, säger Herren (Jes. 8: 10). Med skam skolen I avgå, stumma och rådlösa. Herren krossar hedningarnas råd och gör folkets tankar om intet, men Herrens råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte. Saligt är det folk, vars Gud Herren är, det folk, som han har till arvedel åt sig (Ps. 33: 10 f.). Därför frukta vi intet, om än jorden välves om och bergen vackla och sjunka i havets djup, må