detta ? så svaras: Det är Herrens arm, det är Kristus, uppenbarad i evangelium. Men vem tror det ändå, och vem ser däri Herrens arm? Under tiden vandra ändock de flesta sina egna vägar, se ingenting, förnimma ingenting och fråga intet efter Gud och hans ord. ”Olyckliga förvillelser” — det är allt, vad de tycka sig se. Ty den naturliga människan förnimmer intet av det, som tillhör Guds ande, ty det är henne en galenskap. Däremot håller hon sin egen galenskap för vishet. När man aktar uppå, huru galna människor kunna vara, finner man i sanning anledning att med vemod såsom Jesaia spörja: För vem varder Herrens arm uppenbarad? De flesta hålla det för en berömmelse att intet fråga efter Gud och hans ord. 50. Men när människorna icke vilja tro den gudomliga sanningen, så måste de tro lögnen. Sådant visar erfarenheten. Där tron på Gud och hans ord viker, där träder vidskepelsen in och besätter dess rum. När de trodde sig vara visa, hava de blivit dårar, säger Paulus (Rom. 1). Och åter: Emedan de icke vilja mottaga kärlek till sanningen, på det de må frälsas, skall Gud skicka dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen (2 Tess. 2: 11). Gud låter icke gäcka sig. 51. Låtom oss blott se ett par exempel! Guds ord säger, att människan är direkt skapad av Gud till hans be-läte. Men för världen börjar detta vara alltför gammalmodigt och ovetenskapligt att tro. Något högre och bättre måste det vara. Sålunda har man fallit på den tanken, att människan har sitt ursprung från apan eller något annat apliknande djur och är allenast en förbättrad avkomma av dem. Över den upptäckten jubilerar man och är glad — och varför? Jo, i grunden därför, att man på den vägen