ning intill världens ände. Om än en stor del av det predikade ordet faller på landsvägen, på stenören eller ibland törne, så faller dock här ett korn och där ett korn i god jord och spirar upp och bär frukt till evinnerligt liv. Ja, Gud vare lov, alldeles fåfängt skall ordet icke komma tillbaka. 53. Det var en gång en trogen kyrkoherde, som tycktes under många år arbeta fåfängt. Däröver var han mycket bekymrad och klagade ofta gråtande inför sin Gud, att hans arbete var så alldeles utan frukt. Då drömde han en natt, att han var arbetare i en annans tjänst och var av sin husbonde satt att med en liten hammare slå på ett berg. Han slog och slog timme efter timme, men till slut vände han sig till husbonden och sade: ”Vad skall detta tjäna till?” — ”Det blir min ensak”, svarade husbonden: ”hamra du, jag betalar dagspenningen”. Alltså fortsatte han, och efter många timmars arbete ramlade berget. Han vaknade och förstod drömmen såsom en vink från Gud, började med förnyad iver och trohet att predika, och hans arbete vart äntligen välsignat till många själars frälsning. Jo visserligen, alldeles förgäves skall det icke vara, om ock de allra flesta förbliva i sina synder och sin förhärdelse.