gjorde han för att såsom frälsare kunna nå även det, som låg djupast, och hjälpa upp det. 70. Men Jesu lidande var även ett yttre. Han blev kind-pustad, han blev slagen med gissel, på hans blodiga kropp hängdes till begabberi en purpurmantel, vilken sedan, när den fastnat i såren, slets av. På hans huvud sattes en krona av törne, vars taggar sargade honom. När han sedan leddes ut till Golgata, måste han bära sitt kors. Slutligen måste han uthärda alla korsfästelsens kval. Sådant har profeten visserligen förutsett, när han kallat honom smärtornas man. Om detta sitt lidande säger Messias i Ps. 22: Jag är utgjuten såsom vatten, alla ben i min kropp hava skilts åt, mitt hjärta är såsom vaxet, det har smält i mitt inre, min kraft är förtorkad såsom en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft. Detta var utsidan av hans lidande, och även den är i anseende till sitt djup för oss ofattlig. Men mer härom få vi framdeles tillfälle att tala. 71. Såsom en, för vilken man gömmer bort ansiktet, var han föraktad, säger profeten. När man gömmer eller vänder bort ansiktet för någon, så giver man tillkänna, att man ingenting vill hava att skaffa med honom, att man icke vill vara bekant med honom eller komma i något umgänge med honom. Och huru blev Jesus aktad av sitt folk? Jo just så, att man gömde bort ansiktet för honom. Man kallade honom en sabbatsbrytare, en samarit, som hade djävulen, en guds försmädare o. s. v. När han stod till rätta inför Kaifas och där sade sig vara Guds son, då blev Kai-fas däröver så upptänd av heligt nit, att han rev sönder sina kläder och sade: Nu göres oss icke mera vittne behov;