sutto inneslutna inom stängda dörrar av rädsla för judarna! Försätt dig med dina tankar tillbaka till dessa timmar och säg: När syntes någonsin fiendernas seger mer fullständig och avgjord? Allt sådant skådade profeten i anden. 68. Men vidare heter det om honom: En smärtors man och krankhets förtrogne. Jesus var en smärtornas man såsom ingen annan. Därom sjunga vi i en psalm: Såsom Jesu smärta var, aldrig någons varit har. Herre Jesu, tag mitt hjärta, ringa lön för all din smärta. Denna Jesu smärta var dels en inre, dels en yttre. 69. När Jesus antog mandom och vart såsom en av oss, då vart han ock i och med detsamma delaktig av all den nöd, allt det lidande, all den förbannelse, som synden hade dragit ned över mänskligheten. Och emedan han icke, såsom vi, var av synden besmittad, så kände och led han denna nöd i oändligt högre grad än någon människa. Hans hjärta var rent från all synd, han var fullkomligt helig i hela sitt väsende. Han var ”Guds helige”. Vilken outsäglig smärta måste icke mänsklighetens synd då hava förorsakat honom! Sannerligen, har någon nedstigit i djupaste djupet av mänsklighetens synd och nöd, har någon skådat botten av den förbannelsens kalk, som mänsklighetens synd hade fyllt, men som ingen människa kunde tömma, så har det varit Jesus. Hans lidande var i sanning sådant som endast den fullkomligt rättfärdige kunde känna det. Det var ett lidande icke i stället för mänskligheten utan med mänskligheten och uti mänskligheten. Han, han var smärtornas man så, som ingen annan varit eller skall komma att vara det. Men allt led han villigt och stilla, allt