81. Och, säger profeten ytterligare, vi ansågo honom såsom straffad, slagen av Gud och plågad. Såsom ville han säga: ”Han kom för att frälsa oss, han tog på sig vår nöd, såsom hade det varit hans egen, på det att han skulle frälsa oss därifrån. Men i stället för att med glädje anamma honom, reste vi oss emot honom och slogo honom; och när vi det gjorde, ansågo vi honom såsom straffad, slagen och plågad av Gud; vi menade, att när vi marterade honom och sargade honom, så gjorde vi intet annat än utförde ett verk av Guds rättvisa dom. Ja, vi berömde oss till och med och tyckte oss göra Gud en tjänst, i det vi plågade och slogo honom. Och när han äntligen hängde på korset, då sågo vi däri intet annat än ett tydligt vittnesbörd, att Gud alldeles hade förkastat och förbannat honom.” Huru det i själva verkligheten tillgått, det kan man läsa i Kristi pinas historia. Allra förfärligast gav sig detta judarnas sinne till känna, när de vid Herrens kors hånande sade: Han har haft tröst till Gud; han hjälpe nu honom, om han är något om honom! Tänk, huru fullkomligt troget profeten skrivit allt. 82. Man har stundom fattat profetens ord så, som ville han säga: ”Vi ansågo honom såsom för egna synder straffad av Gud, och däri låg vår villfarelse: icke däri att vi ansågo honom straffad av Gud, utan däri att vi ansågo honom straffad för sina egna synders skull; ty straffad var han av Gud, men icke för egna utan för våra synder.” Men så talar icke profeten. Vad han betecknar såsom villfarelse, det är, att man ansåg honom såsom straffad av Gud. Skulle profeten hava haft den mening, som nyss är sagd, så skulle han ju hava utelämnat just de ord, på vilka själva huvudvikten hade legat, nämligen de orden: ”för