egna synders skull”. Men profeten har nog uttryckt saken så, som han menat, och för oss är det tryggast att läsa så, som han har skrivit, och låta därvid bero, utan att i hans ord gissa in något, som icke står där. 83. Av naturen tänka vi oss alltid Gud sådan, att han icke kan vara tillfredsställd, om han icke får slå till. Skall han nu skona den skyldige, så måste han hava någon annan att slå i hans ställe. Och det kallar man rättfärdighet. Av denna tanke om Gud är det ock, som ovan nämnda tolkning härleder sig. Men Gud är icke sådan. Denna bild av Gud må vi lämna åt hedningarna, vilka sakna Guds ord. Vår Gud är en Gud, som av sin stora barmhärtighet sänt sin enfödde son Jesus i världen, icke för att slå honom i vårt ställe utan för att förlossa oss från våra synder, göra oss rena och heliga och föra oss hem till Gud igen, ifrån vilken vi fallit. All sådan lära, som på ett eller annat sätt gör Sonen till en hjälp, ett skydd, en skärm för syndare emot Fadern — all sådan lära är främmande för Bibeln samt alldeles i strid med Herrens ord: Den mig ser, han ser Fadern (Joh. 14:9). Gud vill icke vara annorlunda ansedd, än du ser Sonen vara. 84. På samma sätt, som det i denna del gått Herren Kristus, går det ännu i dag hans trogna. Såsom han var, så äro ock de i världen. När världen hatar, försmädar eller på annat sätt förföljer dem, så menar hon, att det är alldeles rätt åt dem. När judarna förföljde Paulus, Petrus och andra helgon, månne de då menade, att de gjorde någon synd? Ingalunda. Och när Paulus äntligen måste nedlägga sitt huvud på stupstocken, när Petrus äntligen hängde på korset, menar du icke då, att fienderna ansågo det såsom ett rättvist straff av Gud över dessa apostlar? Jo