överlämnaden och förnekaden inför Pilatus, när denne dömde, att han skulle givas lös. Men I förnekaden den helige och rättfärdige och båden, att mandråparen skulle givas eder. Och livets furste dödaden I, vilken Gud har uppväckt, vartill vi äro vittnen (Apg. 3). Ställer du dig med samma frågor inför denna text, som inför den förra, så får du ordagrant samma svar: det var fienderna, som mar-terade och dödade Kristus, Gud var den, som uppväckte honom från de döda. Såsom aposteln säger i Hebr. 5:7: Han offrade bön och åkallan med starkt rop och tårar till honom, som kunde frälsa honom från döden, och han vart bönhörd till följd av sin fromhet. Överallt sätta apostlarna i sina predikningar om denna sak fiendernas gärning och Guds gärning emot varandra. 100. I Apg. 5:30 f. säger Petrus inför rådet: Våra fäders Gud har upphöjt Jesus, som I haven hängt upp på träd och mördat; honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en furste och frälsare för att giva Israel sinnesändring och syndernas förlåtelse. När Stefanus stod inför rådet, sade han bland annat: Vilken av profeterna vart icke förföljd av edra fäder? De dödade dem, som förebådade den rättfärdiges ankomst, vilkens förrädare och dråpare I nu haven blivit (Apg. 7: 52). Detta ställe är synnerligen märkvärdigt därför, att det sammanställer profeternas lidande av fäderna med Kristi lidande av judarna. Såsom nu fäderna hade trott, att profeterna voro brottslingar, vilka straffades av Gud, och såsom de därför Gud till ära och tjänst (enligt vad de själva menade) hade förföljt och dräpt dem, så tänkte och handlade även Kristi fiender med avseende på honom. Och liksom fäderna därvid hade handlat icke såsom Guds verktyg, så att