i deras kött mycket, som är orent. Köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet, säger Paulus (Gal. 5: 17). Och så länge det ännu finnes något orent kvar, så kunna de icke vara fullt tillfredsställda. Att de hava en daglig syndernas förlåtelse, äro Guds barn o. s. v., att Gud dagligen bär och leder och bevarar dem, så att intet ont kan omstörta dem, det är ju alltsammans gott och väl, det bereder dem många saliga stunder; och dock känna de, att ännu mycket fattas dem. Deras hjärta åtrår något ännu mer, något ännu högre, nämligen vad skriften kallar frälsningen, den frälsning, som är trons ände (1 Petr. 1:9) en fullkomlig förlossning från all synd och allt orent och en fullkomlig likhet med Kristus (1 Joh. 3:2). Därför varder deras liv här en fortsatt strid mellan köttet och anden. I denna strid är det, som köttet allt mer och mer skall dödas och det i dem grundlagda rättfärdiga sinnet allt mer och mer genomtränga och förvandla hela deras varelse och liv efter Kristi likhet. Detta är, vad Skriften kallar helgelse. I Kristus — genom att överlämna sig i enfaldig tro helt åt honom såsom den av Gud fullkomnade frälsningshöv-dingen, skola de ock alltmer tillväxa och gå från seger till seger. Dock, huru långt de än må komma, så varda de dock i detta livet aldrig fullkomliga. Alltid skola de komma att känna, att ännu mycket fattas, och ju mer helgade i sanning de äro, desto mer skola de få känna det. Denna känsla skall därför i dem åter och åter uppväcka en suckan efter fullkomlig frälsning från hela denna dödens kropp. Sådan längtan finna vi ock hos apostlarna. Vi äro frälsta, säger Paulus, dock i hoppet (Rom. 8: 24), men ännu återstår hoppets fullkomliga förverkligande. Vi, som undfått Anden såsom en förstling, en pant, vi sucka i oss själva,