rätta rättfärdigheten och den rätta vägen till himmelen, att hon tvärtom var ett hinder för hans frälsning. Ja, han räknade henne nu såsom träck och skada och måste bortkasta henne för att vinna Kristus och varda funnen i honom samt sålunda vinna den rätta rättfärdigheten och varda salig. Sammalunda talar Luther om sig. Han hade arbetat dag och natt med böner, fastor, späkningar och andra gudstjänstövningar för att göra sig själv rättfärdig, enligt fädernas lära, men alla hans ansträngningar hade varit fruktlösa. Ju mer han arbetade, desto mer växte synden, desto mer olycklig och förtvivlad vart han. Först när han kom till tron på Jesus, blev han rättfärdig och fick frid till sin själ. 137. Det är en förskräcklig tanke, att människor, som dock icke förakta Guds bud, utan tvärtom synas av all själ och kraft arbeta på att hålla dem, ja, som därjämte äro flitiga uti att läsa böner, gå till kyrkan, göra barmhärtighetsverk, o. s. v. — att sådana människor skola kunna gå vilse och gå förlorade. Men när de fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet, är det likväl så. De äro lika en person, vilken söker guld i ett berg, där intet guld finnes. Han arbetar, ägnar däråt all sin kraft, tillsätter därpå alla sina ägodelar, till dess han står där med hustru och barn alldeles utblottad. Det är hårt, det är ömt om honom, men det kunde icke gå annorlunda. Han sökte guld, där intet guld fanns; han arbetade troget, det är sant, han sparade varken kraft eller mynt; men när han sökte, där intet fanns, så hjälpte ingenting. Hans allvar kunde icke förvandla det grå berget till guld. 138. Eller han är lik en sjuk människa, som begagnar ett förvänt sätt eller förvända läkemedel för att bliva frisk.