Hon iakttager alla föreskrifter med noggrannhet, påkostar alla sina ägodelar på läkare och apotekare, alldeles såsom den där kvinnan, vilken hade haft blodgång i tolv år (Mark. 5:26), men ingenting hjälper. Det är ömt om henne, man vill gråta med henne, men det kan icke annorlunda gå henne, än det går. Medlet är förvänt, och det hjälper icke. Har hon ock av någon annan, som hon trodde vara förståndig, t. ex. av någon läkare blivit tillrådd att begagna det, så förbättrar det icke hennes ställning. Hennes omsorg, hennes allvar, hennes bekymmer, hennes tårar, andras deltagande — ingenting hjälper. Hon måste övergiva det förvända medlets bruk och söka ett annat. 139. Aposteln Paulus säger, att han hade en idelig pina i sitt hjärta, när han såg, huru judarna arbetade för att upprätta sin egen rättfärdighet. De hade nit om Gud, de foro efter rättfärdighet, det erkänner han, men de voro icke Guds rättfärdighet underdåniga, och därför kommo de aldrig till rättfärdighet. Paulus tänkte icke: ”De äro dock allvarliga och gudfruktiga män; nog skola de varda saliga, fastän de i denna del taga miste.” Nej, saken gick honom så djupt till hjärtat och förorsakade honom ett sådant bittert lidande, att han hade önskat sig själv bortkastad från Kristus, om han därmed hade kunnat hjälpa dem. Men nu kunde han det icke (Rom. 9:2 f.). 140. Det ser mycket frisinnat ut att hoppas det bästa om dem, som fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet, men sådan frisinthet förstod icke Paulus. Det var ingenting, som upprörde honom så djupt och så häftigt, som om någon rörde vid läran om rättfärdiggörelsen av tron. Gällde det att lida oförrätt, att varda förtalad, förföljd, smädad, gisslad — detta allt kunde han med tålamod