därför vilja de, att den skall vara rätt. Vad Guds ord säger, det fråga de intet efter. 146. Dock äro dessa lättare att övertyga än de, som äro fångna i egenrättfärdighet. Därför sade ock Herren till fariséerna: Publikaner och skökor skola gå in i Guds rike förrän I (Matt. 21:31). Erfarenheten visar det ock. Vilket stort Guds under är det icke, när en farisé varder en fattig syndare och såsom sådan kommer till Jesus. Vill man övertyga en farisé, att hans väg är orätt, så är det nästan omöjligt att få tag i honom. Han läser ju Guds ord alla dagar — är det icke rätt ? Han beder morgon och kväll, ja kanske även däremellan — är icke det rätt? Han hör flitigt Guds ord, brukar med vördnad nattvarden, giver allmosor, giver till missionen stora summor ibland — är det icke rätt ? Övertygelsen om Guds ords sanning har han. För synden tager han sig till vara: icke super han, icke svär han, icke lever han i hor, icke deltager han i världens fåfänga väsende — är icke det rätt? Vad fattas mer? Skall icke trädet dömas efter frukten? Huru svårt är det icke att bliva övertygad därom, att under en sådan vacker yta kan bo död, andlig och evig död! Må Gud hjälpa alla bedragna själar att i tid komma till besinning! 147. Se, sålunda går nu hela världen av naturen vilse och vet det dock icke. Den ena skaran efter den andra störtar ned i det eviga fördärvet. Give Gud, att du — du som läser detta — icke må vara med i de skarorna! O, Herre Gud, pröva oss och förnim, huru vi mena det; se till, om vi äro på en ond väg, och led oss på den eviga vägen!