sakna livet — livet i Guds Sons tro. Tänk, huru förskräckligt ! Tänk, om du, som läser detta, faller under denna dom! 144. Men profeten tillägger vidare: Vi vände oss var och en till sin väg, d. ä. var och en såg åt sitt håll och hade sin mening om sättet att bliva salig. Så vissa voro fariséerna därpå, att deras väg var den rätta, att de såsom en guds försmädare ansågo var och en, som icke ville erkänna deras gudaktighet. Sammalunda menade ock sadducéerna, att deras väg var den rätta. Men Kristus, som icke ville erkänna vare sig de enas eller de andras väg, han måste heta en farlig villolärare. Sedan har det ock alltid gått sammalunda. Påven anser sin väg vara den rätta, när han lärer människor att anropa jungfru Maria och andra helgon samt att hava sin rättfärdighet i fastor, allmosor, späk-ningar, klosterlevnad, pilgrimsfärder och annat sådant. Hos vårt folk menar man, att det är den rätta vägen, när man går i kyrkan och till nattvarden samt iakttager andra fromma, i lag föreskrivna övningar. Ja, så viss är man på sin väg, att när Guds Ande börjar göra folket levande, så betraktas detta såsom villfarelse, kyrklig söndring o. s. v., och man skyndar till för att bota skadan. 145. Det är visserligen en ganska svår sak att övertyga människor, att deras väg är orätt. När man vill göra det, så heter det, att man är en obarmhärtig domare och bryter emot Herrens bud: Dömen icke, så varden I icke dömde; fördomen icke, så varden I icke fördömde (Matt. 7). Ja, till och med de, som leva i uppenbara köttets gärningar, vilja icke höra, att de vandra på den breda vägen, utan försvara sig därmed, att många äro värre än de, att de hava ett gott hjärta, att Gud nog är mildare i sin dom än människor o. s. v. Deras väg behagar deras hjärta, och