kärleken sig icke hindras, om det ock skulle kosta livet. Detta kallar Skriften en helig förtrytelse” (Luther). 177. Men när det sedan kom därtill, att fienderna rusade på Stefanus och stenade honom, då var det så långt ifrån, att han med någon bitterhet, vare sig i ord eller åthävor, skulle hava satt sig till motvärn, att han tvärtom bad för sina dråpare. Varom Luther åter säger: ”Huru skarpt han än bestraffar dem för Guds skull, så är han dem likväl så helt och hållet bevågen, att han till sitt sista farväl, när han hade befallt sin ande i Guds händer och sålunda sörjt för sig själv, numera glömmer sin egen person och är bekymrad allenast för dem och uppgiver i samma kärlek sin ande. Därjämte, när han bad för sig själv och antvardade sin ande i Herrens hand, stod han upprätt; men på slutet, när han beder för sin mördare, faller han på knä. O huru brinnande måste icke då hans hjärta hava varit och hans ögon flytande i tårar samt hela hans kropp skakad och genomglödgad över sina fienders elände, vilket han såg för ögonen.” 178. Se, följ du nu detta Stefani exempel, så att du för sanning och rättfärdighet intet anseende har till människor utan frimodigt vågar gods, ära och liv. Men låt allt ske uti sådan kärlek, att du intet annat söker än fiendernas välfärd och frälsning samt låter deras förhärdelse gå dig till hjärtat, såsom du ock ser det hos Jesus, vilken grät över Jerusalem, hos Paulus, som önskade sig bortkastad från Kristus, om han därmed hade kunnat hjälpa judarna o. s. v. Gruvligt illa har du låtit djävulen bedraga dig, om du tror, att du efterföljt deras exempel, när du i ett bittert och ondskefullt sinne begagnat deras ord för att såra dina fiender, samt sedan bland dina kamrater gycklar och