kunde icke gälla David, ty han vart död och begraven och såg förgängelse (Apg. 2: 27; 13: 36). Men de gällde Kristus, och i honom gingo de även i fullbordan. 196. Att Kristus är uppstånden, det vittna för oss apostlarna. De sågo honom gång efter annan, de togo på honom, de talade med honom, de åto med honom ö. s. v. ”Ja”, säger någon, ”det var allt en synvilla hos dem. De voro så ivriga i sin väntan, att han skulle uppstå, att de äntligen tyckte sig se honom livslevande.” Sådant säges ofta av dem, som förneka hans uppståndelse. Men märk, vad apostlarna själva vittna därom. Det var så långt ifrån, att de skulle hava väntat hans uppståndelse, att de behövde flera uppenbarelser för att förvissas därom, att den verkligen var skedd. Ja, när Herren på aftonen av uppståndelsedagen uppenbarade sig för dem, så trodde de, att de sågo ett spöke, så att han måste visa dem sina händer och fötter samt äta i deras åsyn, innan han kunde få dem att tro. Så kommer deras otro oss till tjänst mot dem, som söka förneka Kristi uppståndelse. 197. Men även fienderna vittna, att Kristus är uppstånden. Översteprästerna drogo försorg därom, att vakt av krigsknektar sattes vid graven för att hindra lärjungarna att stjäla Herrens lekamen bort och sedan förvilla folket med att säga, att han var uppstånden. Men nu blevo i stället dessa krigsknektar ett vittne därom, att han var uppstånden. Och de överste hade först allt besvär med att muta knektarna att ibland folket säga, att lärjungarna stulit bort Herrens kropp, medan de sovo, sedan ock all möda att muta Pilatus, att han icke skulle göra affär av saken utan i stället nedtysta den. Sålunda måste fiendernas väl uttänkta anslag, för att förebygga allt bedrägeri, äntligen