När enfaldigheten råder, Ser man genom tjocksta skyn, Men så snart man dubbelt skådar, Mister man sin hela syn, 194. Se vi nu ock, huru apostlarna i sina predikningar talat om Kristi uppståndelse, så finna vi även där överallt samma tal. Särskilt se vi det i Apg. 13, där vi läsa aposteln Pauli predikan uti judarnas synagoga i Antiokia. Sedan aposteln omnämnt, huru judarna i Jerusalem hade utverkat av Pilatus, att Jesus skulle dräpas, samt huru Gud hade uppväckt honom, så tillägger han: Vi förkunna eder, att det löfte, som var gjort till fäderna, det har Gud fullkomnat åt oss, deras barn, i det han har uppväckt Jesus (v. 32). Vari ser alltså Paulus löftenas fullbordan? Svar: uti Jesu uppståndelse. Ingenting är det heller, som apostlarna i sina predikningar med sådan iver och omständighet bevisa, som Kristi uppståndelse. För dem hängde allt därpå, att han var uppstånden, att han var den levande, personlige Frälsaren och Herren. Ty såsom vi nu redan ofta sagt: deras frälsning låg däri, att han var Frälsaren. Men Frälsaren kunde han icke vara, om han låg i graven. Alldeles förträffligt säges det därför i den svenska katekesen om tron på Kristus, att den består däri, att vi av allt hjärta hålla oss till Jesus, som efter Guds löfte kommit i världen och blivit vår Frälsare. 195. Men att Jesus verkligen är uppstånden från de döda, det är nu genom många samstämmande vittnesbörd ådagalagt. I Gamla testamentet var det profeterat, att han skulle uppstå. Sådana profetior anföra både Petrus och Paulus. Det var skrivet i Ps. 16: Du skall icke tillstädja, att din Helige skall se förgängelse (v. 10). Dessa ord