205. Ännu är ljuset hos eder en liten tid, säger Herren till judarna; vandren medan I haven ljuset, att mörkret icke må överfalla eder; den, som vandrar i mörkret, vet icke, vart han bortgår. Medan i haven ljuset, tron på ljuset, på det I mån varda ljusets barn (Joh. 12: 35 f.). Nu är en behaglig tid; nu skiner evangelii ljus ibland oss. Skynde sig var och en! En annan tid kommer, då ljusstaken skall vara stött från sitt rum (Upp. 2:5), och då skola de, som låtit ljuset gå sig förbi, få vandra i mörker, icke vetande, vart de bortgå, tills de äro i det rummet, där det är gråt och tandagnisslan för evigt. Den som icke stiger på tåget, medan det står vid stationen, han skall förgäves gråta och ropa att få komma med, när tåget redan är sin kos. Den som försummar att beså åkern, medan så-ningstiden är förhanden, han skall förgäves vänta efter skörd. Saken är allvarlig. Ingenting kan vara viktigare än att känna den tid, i vilken man sökes. 206. Men icke allenast dem, som äro ogudaktiga, gälla dessa ord, utan även dem, som äro kristna. Församlingen i Efesus hade varit en god och blomstrande församling, såsom vi se av Apostlagärningarna. Ja i Upp. 2:2 säger Herren: Jag vet dina gärningar och ditt arbete och din uthållighet, och att du icke kan fördraga de onda, och har prövat dem, som säga sig vara apostlar och äro det icke, och har befunnit dem vara ljugare. Och du är uthållig och har fördragit och arbetar för mitt namns skull och har icke blivit trött. Hör vilken märkvärdig berömmelse! Men, tillägger Herren, jag har emot dig, att du har övergivit din första kärlek. O, huru förskräckligt! Gärningarna kvar och kärleken borta! Betänk därför, vadan du är fallen, och ändra ditt sinne. Tänk: fallen i hjärtat, i anden, utan