lämnat dem uti deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd (Ps. 18: 13). Och huru detta visar sig, därom säger Rosenius följande hjärtegripande ord: ”All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst ; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger över det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Liksom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar däröver ur alla himmelens fönster; så är det med den, vilkens hjärta är förstockat. Är han i kyrkan, så röres han icke av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra äro åtföljda av Andens och kraftens bevisning. Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet röres han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens härligheter; de locka honom intet. Visa honom de fördömdas kval; han förskräckes icke. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom, som blödde och dog för syndare; han bliver lika obeveklig, kall såsom is, hård såsom sten. Vänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må varna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han bliver icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: Ve dem, när jag är viken ifrån dem! O, min Gud, låt mig gärna bliva fattig, ja, en tiggare; låt mig gärna bliva sjuk, blind och döv; låt mig blott icke bliva förstockad! Förkasta mig icke från ditt ansikte och tag icke din helige Ande ifrån mig!”