214. Hos Jesus fanns ingen synd, vare sig i ord eller gärning. Vem av eder straffar mig för synd? kunde han därför säga till judarna (Joh. 8:46). Han var frestad i allting liksom vi, men han föll aldrig i synd (Hebr. 4: 15). Hade han fallit på något sätt, så hade han själv blivit en syndare och hade då icke kunnat frälsa syndare utan hade tvärtom själv behövt frälsas. Nu däremot förblev han i allting den helige och rättfärdige intill korsets död. Alla de beskyllningar för synd, som hans fiender gjorde honom, voro idel lögn och dikt. Förgäves hava ock i alla efterföljande tider kristendomens fiender forskat för att finna en fläck på hans heligt rena bild. Alla undersökningar leda ovillkorligen till det resultat, som aposteln sålunda uttrycker: Han var avskild från syndare (Hebr. 7:26). 215. ”Men”, säger någon, ”huru kunde han då dö, om han var utan synd? Synden är ju orsaken till döden, och därför kan ingen dö utan att vara en syndare”. Svar: Detta beror på ett mycket stort och dock mycket vanligt missförstånd. Sant är, att utan synden hade ingen död funnits, ty synden är dödens rot och orsak. Men att ingen skulle kunna dö utan att själv vara en syndare, det står ingenstädes skrivet. Den, som själv vore utan synd, kunde dock dö till följd av en annans synd} Om på jorden en syndfri människa uppträdde och en ogudaktig högge huvudet av henne, då skulle hon dö, det är visst; och till följd av synd skulle hon dö, men icke sin egen utan den andres. Sålunda hade även Kristi död sin orsak i synden, men icke i någon hans egen synd utan i andras synd. Det 1 De oskäliga djurens död har ju ock sin grund i synden — icke deras utan människans.