sådant ser, då kommer man underfund därmed, att det lever en Gud bland oss, en trofast Gud, vars ord bliver evinnerligen. 212. Men profeten tillägger vidare: Därför att han intet orätt hade gjort, och intet svek var i hans mun. Dessa ord tillåta dock en dubbel översättning, så att de kunna återgivas antingen så, som här skett, eller ock sålunda: Ehuru han intet orätt hade gjort. Det hebreiska uttryck, som profeten begagnar, nyttjas i bägge betydelserna: emedan och ehuru. I förra betydelsen brukas det t. ex. i 1 Mos. 31 .*20, i senare betydelsen i Job. 16: 17. Huru vi nu ock översätta det här, så blir sammanhanget gott. I ena fallet blir sammanhanget: ”Man anvisade honom hans grav bland ogudaktiga (d. ä. man dödade honom såsom en ogudaktig brottsling), ehuru han intet orätt hade gjort”; i senare fallet blir det: ”Han vart (trots fiendernas uppsåt) begraven hos en rik; Gud gav saken en sådan ärofull vändning, emedan han intet orätt hade gjort” o. s. v. 213. Vilketdera av dessa två, som varit profetens mening, är omöjligt att bestämt avgöra. Dock synes den senare meningen hava mer skäl för sig. Kristi förnedring gick oupphörligt nedåt: smädelse, fängslande, törnekrö-ning, korsfästelse. Där stannade den, ty den kunde icke komma djupare. Därför räknar ock Paulus i Fil. 2 korsfästelsen såsom förnedringens yttersta slutpunkt. Begravningen kunde icke vara en ytterligare förnedring. Tvärtom : när judarna hade fullbordat alla sina elaka anslag med Jesus ända till korsdöden, då grep Gud åter in, ryckte honom ur deras händer, lät hederligen begrava honom i en rik mans grav och gav honom sedan en ärofull uppståndelse, och detta därför att han intet ont hade gjort o. s. v.