ningar, den andra femtio. När de icke hade att betala, gav han dem bägge till. — Vad står nu där om betalning såsom villkor för förlåtelse? Icke ett ord; nej icke en bokstav. Allt vad man där vill läsa om en sådan betalning, måste man själv lägga därin. Betald förlåtelse vore ingen förlåtelse, liksom det ingen gåva är, att en fordringsägare utstryker skuld, som är betald. Aldrig har Herren heller i sitt ord lärt oss betrakta det såsom rättfärdigt att fordra betalning såsom villkor för förlåtelse. Tvärtom har han lärt oss, att det är rättfärdigt att förlåta synder för intet. Och vad skulle väl vara rättfärdigt om icke det ? Men eftersom det är rättfärdigt, så är motsatsen att anse såsom orättfärdighet. Och emedan Gud är rättfärdig, gör han alltid det, som är rättfärdigt, även när han förlåter. Detta förklarar han också överallt i sitt ord. Tänk på Davids exempel; se på Nineves exempel; läs historien om rövaren, som hängde vid Herrens sida på korset och där bekände sin synd o. s. v. Vad säges där om betalning såsom villkor för förlåtelse? Icke ett ord, icke en bokstav. Och varför skulle vi icke låta det vara, som det är? Skulle vi icke med hjärtans fröjd prisa Gud, att han är så nådig? Skulle det vara att på något sätt vanhedra Gud, om man verkligen tilläte Guds nåd vara så gudomligt överflödande, att han utan någon den ringaste betalning, blott för sitt eget heliga namns skull fullkomligt förläte var och en, som komme och ginge tillrätta med honom om sina synder? (Jes. i: 18). Ack, huru trånga och förmörkade äro icke våra arma hjärtan! Tänk huru galet att tro sig förhärliga Guds rättfärdighet samt upphöja Kristus och hans verk genom att säga, att Gud icke kan förlåta synder utan betalning. Herren Kristus förlåter utan betalning. Av sina lärjungar