och förstöra all sedlighet. All synd är skuld och brott och kan icke genom någon betalning göras till något annat. Syndaskuld kan förlåtas, men aldrig betalas. När därför i Bibeln syndaskuld liknas vid penningeskuld, så talas aldrig ett ord om betalning såsom villkor för förlåtelse. Den där mannen i Matt. 18:23 f., som var skyldig sin herre tio tusen pund, fick hela sin skuld efterskänkt, utan att där nämnes ett ord om, att någon betalt i hans ställe. Allt det du var skyldig, gav jag dig till, ty du bad mig, sade hans herre. Om han hade menat: Allt det du var skyldig, gav jag dig till, emedan en annan hade till fullo betalt din skuld — varför sade han det icke då? Och huru skulle de, som hörde denna Herrens liknelse, kunna förstå, att han hemligen tänkte på en sådan betalning, fastän han intet nämnde därom? Möjligen tänkte någon farisé, som hörde Herrens tal: ”Åh, skänker någon efter tio tusen pund, så har han nog tagit betalning därför av någon annan. Så god är dock ingen, att han alldeles för intet efterskänker en så stor summa. Vore någon så god, då vore han rättfärdigare än vi alla fariséer tillsammans, och det är omöjligt.” Men om Herren tänkte på någon betalning, varför talade han då helt annorlunda? Man kan ju icke tänka, att han framställde denna liknelse för att förvilla utan tvärtom för att upplysa dem, som han talade till, på det de måtte veta, huru Gud förlåter synder, och huru därför även de borde alldeles för intet förlåta var och en sin broder, det han bröte. 245. I Luk. 7:41 f. liknas också syndaskulden vid en penningeskuld och förlåtelsen vid en ren efterskänkning. Där säger Herren till fariséen Simon: En man hade två gäldenärer, den ena var honom skyldig fem hundra pen- 12. — Smärtornas man.