Därför säger Paulus: Däri beprisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus är död för oss den stund, då vi ännu voro syndare (Rom. 5). Uti ingenting framlyser heller Kristi kärlek härligare än däri, att han icke aktar för rov att vara Gud jämlik utan förnedrar sig själv, tager på sig en tjänares skepelse, underkastar sig smälek och lidande allt intill korsets död — och detta allt för att uppsöka och frälsa dem, som voro hans och Faderns fiender. Sådan är höjden, längden, bredden och djupet av Guds kärlek, som övergår all kunskap. Fadern har velat det — det är början. Sonen har svarat: Din vilja, min Gud, gör jag gärna — det är fortsättningen. I himmelen skola de frälsta evigt sjunga: Frälsningen tillkommer vår Gud och Lammet — det är slutet. 263. Hör nu, du som går tryckt och förtvivlad över dina synder samt fruktar, att Gud icke vill frälsa dig; ställ dig inför detta Guds offerlamm! Fråga dig själv vid hans kors, om du verkligen vågar tala så illa om Gud, att han, som allt detta gjort för dig, icke vill frälsa dig! Tänk, om du vore sjuk eller fattig och jag för att hjälpa dig icke skonade något av det, som jag ägde, utan villigt offrade allt, men du ändå sade, att jag icke ville hjälpa dig — vad menar du, att jag skulle tycka därom? Det vore skamlöst gjort av dig att tala så. Men förstår du det, varför talar du likväl så emot din Gud? Kan det vara rätt? Omöjligt. Gud skall kunna se himmel och jord förgås, men han skall aldrig kunna se en enda fattig syndare förgås, vilken i sin syndanöd vänder sig till honom för att finna nåd. Om en enda sådan syndare ännu skulle kunna förgås, då vore Kristus fåfängt död, fåfängt uppstånden; då vore allt Guds evangelium tillspillogivet.