fram, grep med sina händer bomben, som ännu icke kre-verat, samt bar honom ut. Just som han kommit ut, kre-verade bomben och sargade honom förfärligt. Men han led det stilla och tåligt. Han hade offrat sig åt Gud för sina kamraters räddning. Och genom hans sår blevo de räddade. — Vid en järnväg voro några arbetare sysselsatta alldeles i närheten av en tunnel. Tiden var nära, att ett tåg skulle gå där förbi. I detsamma rullade en stor sten ned på banan. Hade den fått ligga kvar, så hade hela tåget varit förlorat. Men en av arbetarna, en troende man, i vars hjärta Kristi kärlek brann, rusade fram och välte med otrolig ansträngning stenen ifrån banan; men i samma ögonblick gick tåget över hans egen kropp och dödade honom ögonblickligen. Han hade offrat sig åt Gud för deras räddning, som voro på tåget. En sådan bomb, en sådan sten, var synden. Vår fiende, djävulen, hade bragt henne in i världen, och vi voro nära att alla förgås evinnerligen. Då sände Gud sin enfödde Son. Han bar bomben ut, han vältade stenen bort. Den sargade honom till döds. Men han led det allt, tåligt såsom ett lamm, som till slaktning ledes. Han offrade sig åt Gud för vår räddning, och i hans sår gavs frälsning åt oss. 262. Give Gud, att vi en gång finge rätt in i våra hjärtan denna bild av Gud och hans verk. Ända därhän har han gått i angelägenhet om syndares frälsning, att han, såsom Paulus säger, icke skonat sin enfödde Son utan utgivit honom för oss alla (Rom. 8: 32). Om han för oss hade utgivit en ängel, så hade det ju varit oändligt mer, än vi hade förtjänat. Men nu har han utgivit enfödde Sonen, som är mer än alla änglar. Uti ingenting framlyser Guds kärlek och barmhärtighet härligare än i detta.