att söka nåd. Nej, ute i det främmande landet trivas de väl, hava där sin lust och förnöjelse. Någon omsorg om att kunna leva och vandra inför Gud i helighet och rättfärdighet — det hava de icke; någon längtan att mer och mer genom Kristus införlivas med Gud, att varda honom lika förnimma de icke, ännu mindre någon glädje över att vara och vandra inför honom och veta sig överallt vara följda av hans ögon. Icke veta de, på vad väg de äro stadda, och icke bekymrar det dem heller, att de icke veta det; de låta det gå på måfå och hoppas det bästa. O, där är död, en förfärlig död — död för Gud. I sådan död är hela världen stadd. 274. Hos andra däremot ser allting andligare ut. Ja, understundom kunna opånyttfödda helgon vara så andliga och allvarliga, att de rätta kristna synas dem vara idel lösaktiga halvkristna, vilka taga saken alldeles för lätt. De äro lika den förlorade sonens äldre broder. Han harma-des över den oförskyllda nåd, som fadern bevisade den återkomne yngre brodern. Men om sig själv sade han: Se, jag tjänar dig så många år och har aldrig gått ifrån ditt bud, och du gav mig aldrig en killing, att jag kunde göra mig glad med mina vänner (Luk. 15). De trösta på sin allvarliga ånger, sina brinnande böner, sitt grundliga och långvariga bättringsarbete o. s. v. och tycka därför, att de, som bliva lätt och hastigt omvända, taga saken alldeles för lättsinnigt, så ock att den predikan, som bjuder stora syndare att tro strax, att mottaga nåd nu strax, är en lösaktig predikan, vilken bara förvillar människor. Sålunda synes hos dem vara det allra största allvar, men under tiden sakna de det väsentliga, nämligen födelsen av Gud. De äro andligen döda verkhelgon och fariséer, vilka hava