lärdes tankar delade”, genmälde predikanten och skulle just börja redogöra för de olika meningarna, då den unge mannen upprörd inföll: ”Det är icke de lärdes tankar jag behöver höra; jag vill veta, om den nya födelsen är ett vackert talesätt eller en verklighet, som någon människa har erfarit. Herr pastor, har Ni —?” Dessa ord träffade pastorn såsom ett åskslag. Vad de lärde tänkte om saken, det visste han, men om han själv någonsin hade på sitt hjärta erfarit detta Guds verk, det hade han aldrig gjort sig reda för. Det var ju förskräckligt. Man kan leva i den tron, att allt är väl, man kan predika och verka, men likväl sakna det väsentliga: födelsen av Gud. 273. Att en människa är död i synden, kan visa sig i det yttre på olika sätt. Hos de flesta giver det sig tillkänna däri, att de lugnt och ledigt följa synden, hava sin lust i henne och vilja fortleva i henne. De kunna sky grova synder för den förnedring i yttre måtto, som de åstadkomma, för det förakt, de draga över den, som ligger försänkt i dem. Men synden såsom synd, såsom brott emot Gud, sky de icke. Vad Gud tänker och dömer över dem, det är dem alldeles likgiltigt. Aldrig vilja de pröva sig efter Guds ord. Kommer man dem inpå livet med Guds ord, så förbittras de. Deras hörande, läsande, sjungande, nattvardsbegående o. s. v., deras syndabekännelser och böner i kyrkan äro endast yttre goda verk, som de göra av gammal kristlig vana. Deras understundom påkommande oro är endast en tillfällig fruktan för helvetet. Synden älska de; att genom synden leva skilda från Gud, gör dem ingenting. Uti deras hjärtan finnes ingen sorg efter Guds sinne, ingen hunger eller törst efter rättfärdigheten; ingen ängel har sett eller ser dem såsom förlorade söner komma hem till Gud för