troende och heliga människor; men förklara denna företeelse, det är omöjligt. Av Herren är den, det kan man se därav, att den drager syndares hjärtan till Herren. Men ett under är den för våra ögon. Världen kallar den för svärmeri, överdrift, villfarelse o. s. v. Men döme var och en, som har någon förmåga att döma! Att syndare bliva bekymrade över sina synder och börja fråga efter nåd, kan det verkligen vara svärmeri? Tror du verkligen det? Är det icke tvärtom det förskräckligaste svärmeri att leva obekymrad i sina synder, att vara glad och lycklig i världen, såsom vore synden ingenting, och såsom vore ingen dom att vänta? Och vidare: att en syndare giver sitt hjärta helt åt Gud samt börjar i allting fråga efter hans vilja för att göra därefter — kan det verkligen vara överdrift? Tror du verkligen, att det är överdrift att vilja lyda Gud i allt? Att en människa, från att vara en träl under världen, varder himmelskt sinnad och börjar jaga efter det, som är ovantill, förgätande det, som är nedantill — kan det verkligen vara villfarelse? Sannerligen: man behöver endast använda sitt sunda förnuft för att inse, att det icke är så. Tvärtom är det en villfarelse — en förskräcklig villfarelse att förgäta Herren och leva såsom de oskäliga djuren, eller att dela sitt hjärta mellan Gud och världen. Det känna och erkänna även de ogudaktiga i all hemlighet, fastän de icke vilja öppet tillstå det. Det vet även du. 277. Det var en gång en gudsförnekare, som hade gått vilse i en skogstrakt, vilken var illa beryktad såsom ett tillhåll för dåliga människor. När mörkret hade inbrutit, var han mycket rädd. Han hade ingen Gud. Endast tvenne laddade pistoler utgjorde hans hopp. Emellertid blev det kallt, och när han på avstånd fick se ett ljus, så styrde