ändå var en helig man, det ser man av den bittra hjärte-nöd, som fallet förorsakade honom. Så förskräckes icke en ohelig människa för synden. Om en död kropp faller, så erfar han ingen smärta därav. Nej, liksom det är ett tecken till lekamligt liv, att kroppen känner smärta, om han faller och bryter en arm eller ett ben, eller 0111 man med en kniv sticker i honom, så är det ett tecken till andligt liv och ett heligt sinne, att synden är så där bitter för hjärtat. Sådant kan aldrig förklaras på någon annan väg än denna: De äro födda av Gud; Gud har rengjort deras hjärtan genom tron. 282. Paulus har i sina brev kallat de troende för Guds utkorade, helgon och älskade (Kol. 2:12), och det har icke varit tomma titlar utan benämningar efter verkligheten. Men under tiden har han måst bestraffa dem för allehanda synder. Huru kunde han nu kalla dem helgon, när han fann synder hos dem ? Svar: Han visste, att de genom födelse av Gud hade en ny, helig natur, som avskydde all synd samt älskade Gud och ville göra hans vilja i allt, ändock köttet här eller där överrumplade dem till att göra sådant, som icke var rätt. Och efter denna natur var det han dömde. Lika litet som han av en oomvänd människas tillfälliga goda gärningar lät sig förvillas att tro, att hon var en helig människa, lika litet lät han sig av de synder, som han även fann hos de troende, förvillas till att säga, att de voro oheliga, då han ju såg och visste, att uti dem ändå fanns ett av nåden fött heligt och rättfärdigt sinne, vilket led av och stred emot synden. Det är icke den eller den enstaka gärningen utan den allmänna sinnesriktningen, som avgör, huruvida en människa är helig eller ohelig. Ja, de äro för visso ett heligt folk, dessa på Kristus troende