vårt tungomål betyder ”sändning”. Såsom Kristus var av Fadern sänd i världen, sände han ock själv sina lärjungar ut (Joh. 17: 18) för att göra alla folk till hans lärjungar (Matt. 28:20). Det var hans sista bud till dem. Och det inskränkte sig icke till dem utan har från dem övergått på hela Guds församling. Så länge det ännu finnes människor, vilka icke äro Kristi lärjungar, ligger detta bud på Guds församling. Herren har så inrättat det, att han vill bruka sina lärjungar till verktyg för utförandet av sin stora rikssak på jorden. Och vad större ära skulle väl kunna tänkas för dem ? 291. Missionens verk är därför en helig sak, för vilken ingen kristen kan eller får vara likgiltig. Här gäller i högsta måtto frälsarens ord: Den som icke är med mig, han är emot mig; och den som icke församlar med mig, han förskingrar (Matt. 12:30). Tänk dig en rik man, som har en stor egendom, av vilken dock ännu stora sträckor äro ouppodlade. Han reser bort men giver dessförinnan sina tjänare befallning att under hans bortovaro uppodla dessa sträckor. Föreställ dig då, att några av hans tjänare tycka, att detta är en tämligen likgiltig sak, som de icke behöva mycket befatta sig med. De finna det mindre mödosamt och påkostande samt mer fruktbärande att stanna vid de redan uppodlade markerna. De tycka kanske ock, att tiden icke ännu är inne, att de redskap, som deras husbonde satt i deras händer, icke äro lämpliga, att så mycken redskap förstöres genom arbete i dessa oländiga marker o. s. v. Korteligen: de äro fulla av ursäkter, men förstå att kläda dem alla i ett sådant sken, att det ser ut, som om de handlade efter den visaste beräkning samt i husbondens eget intresse. Kommer nu därtill,