rädda själar från fördömelse. I de missions föredrag, som här och där hållas, utgör det även vanligtvis huvudämnet att beskriva hedningarnas elände för att därigenom uppväcka de kristna till medlidande med deras nöd. Nu är ju detta ock en ganska viktig sak. Men det är icke huvudsaken och förslår icke heller till att uppehålla ett sant mis-sionsintresse. Huvudsaken i missionsverksamheten är förhärligandet av Herrens namn. Därför säger Paulus i Rom. 1:5, att han fått apostlaämbetet till att upprätta trons lydnad bland alla hedningar för Kristi namns skull, d. v. s. till förhärligande av Kristi namn. I 2 Kor. 5 säger han, att han var ett sändebud för Kristi skull till att bedja människor att låta försona sig med Gud. Det var icke närmast på människorna själva och deras behov, han såg, utan på Kristus, på Kristi sak och ära. Han visste, att Gud hade givit Sonen hedningarna till arvs och världens ändar till egendom, och förverkligandet av detta löfte var det som utgjorde den väldiga drivkraften i hans missionsverksamhet. Därför ställer sig den egentliga missions frågan icke så här: ”Vad vill du göra eller offra för att medverka till avhjälpande av hedningarnas nöd?” utan i stället så här: ”Vad vill du göra eller offra för att medverka till förhärligandet av Kristi namn?” Och då kommer det icke bara an på, huru mycket hjärta du har för hedningarna, utan huru mycket hjärta du har för Kristus, för hans ära, för förverkligandet av de löften, som Fadern har givit honom. Det är i första rummet hans och icke hedningarnas sak det gäller. Och åt de troende är denna sak anbefalld. 290. Det arbete, genom vilket Faderns löfte till Sonen om säd allt fortfarande uppfylles, kallas mission, såsom vi alla veta. Ordet ”mission” är ett latinskt ord, vilket på