honom ett, två, ja flera hundra kronor, men kommer man till honom med en lista för missionen, då mulnar han, då vet han att tala om så många behov, så många insamlingar m. m., att det är med stor nöd man lyckas få av honom fem eller tio kronor. Och när man går, känner man sig icke synnerligen uppmuntrad att snart komma igen i samma ärende. Men vad skall Herren säga därom, när han kommer? Räkenskapen stundar. Vill du pröva dig inför Gud nu, eller ryggar du tillbaka därför? 293. Det var en gång en troende, rik man, som på nu nämnda sätt hade avfärdat en kristen, vilken gick omkring för att samla medel till missionen. Han kände sig något olustig till mods. Där han nu satt, somnade han. Under sömnen tyckte han sig se en man komma in för att begära något av honom. Han framtog en lista, men möttes med ursäkter; han framtog en annan, men åter hade mannen ursäkter; han framtog den tredje o. s. v. allt med samma resultat. Då avlägsnade sig den främmande mannen, men i det han gick ut genom dörren, märkte den andre, att det var Herren. Då förskräcktes han och försökte ropa honom tillbaka, men han var redan försvunnen. Full av ångest vaknade han ur sin slummer. Huru många äro väl de ibland oss, som slumra i detta stycke, ja som sova djupt, mycket djupt? Du — du, hur är det med dig? 294. Det var på en ort några kristna. De ville gärna hava en predikant dels för egen uppbyggelse, dels för mission bland dem, som bodde runt omkring. Vid ett besök, som de fingo av en främmande predikant, framställde de sin åstundan, och det överlädes om saken. Emellertid tyckte de, att de icke hade råd att hålla en predikant. Då frågade den främmande dem, huru mycket de årligen offrade på