tobak, snus, kaffe o. dyl., och därvid kom man till det resultatet, att om de alla bortlade tobaksbruket samt inskränkte kaffeförbrukningen, så skulle de därigenom göra en besparing stor nog för att underhålla en predikant. Men vad tycks? Gjorde de det ock? Nej, tobaken måste de behålla, och evangelii predikan fick fara. Och finnes det bara ett sådant ställe? Här behöves i sanning ett allmänt uppvaknande. Mycket talas, mycket sjunges, men huru mycket offras för Herrens stora riksverk, för genomförandet av Faderns stora löfte, att världens ändar skola varda Kristi egendom? Huru mycket offras — icke av överflödet utan av det, som man kunde behöva själv? Vem gör en klädnad enklare för att kunna få en penning över till missionen? Vem gör en bjudning tarvligare för att icke komma i fara att se sin pung tom, när Herren kommer för att begära något? 295. När det gäller missions företag, hör man ofta den frågan framkastas: ”Men medel — var skall man taga medel i vårt fattiga land?” Men var gör man då av de medel, som Gud därtill giver? Om man t. ex. antager, att av Sveriges kristna tio tusen förbruka tobak för en krona var i månaden, så är det en mycket måttlig beräkning. Det gör icke fullt tjugufem öre i veckan. Nåväl, vad bliver därav på ett år? Icke mindre än ett hundra tjugu tusen kronor. Tänk: dessa medel kunde alltså läggas till det, som redan offras, och vad skulle icke därmed kunna uträttas? Om man vidare räknar några tusen troende kvinnor, ur vilkas kläder man kunde klippa en krona i månaden, utan att deras dräkt därigenom försämrades eller bleve fulare i Guds ögon så vore även det mycket måttligt beräknat. Och det gjorde ytterligare en ganska stor pen-